Är ordet
"fred"
en spottloska?
Detta är en text som handlar om vår politiska kultur m.m.,
och som utmynnar i ett försvarstal för USA:s krig i
Irak.
Det förekommer att någon irrationell politisk idé blir allmänt accepterad och sprids i vitt skilda sammanhang som om den vore en självklar sanning. Då verkar det som om nästan alla "vet" att just den idén är den enda "rätta" trots att det finns klara fakta och sunda motargument som talar för motsatsen.
Ett exempel på en sådan irrationell idé är tron att alla krigsförklaringar är omoraliska. Om det vore sant, så skulle det ha varit omoraliskt av Churchill att förklara krig mot Hitler. Även befrielsekrig, som räddar hundratusentals och miljoner människors liv skulle då ha varit förkastliga, medan det skulle ha varit fritt fram för diktaturer att begå hela människoutrotningar av den egna befolkningen under beteckningen "fred". Och det otäcka är att just nu dyker talesmännen för en sådan utrotnings-"fred" upp i alla möjliga sammanhang.
Jag är medlem på en mejlinglista där vi diskuterar
70-talsmusik. Diskussionerna där brukar handla om sådant som
hur Alice Cooper lät förr i världen och hur han låter
nu, om Black Sabbath fortfarande är Black Sabbath när sångaren
heter Dio eller Gillan, om bortglömda rariteter, om italiensk prog-rock
och om mycket annat. Men här om dagen var det en person som skrev att
USA:s president var en "krigspitt". Och en sådan kommentar handlar
givetvis om politik, och närmare bestämt om det pågående
kriget i Irak.
Åsiktsmarkering
Jag skrev själv några inlägg på den
musik-diskussionslistan där jag påpekade att USA:s
välbehövliga krigföring i Irak är just
välbehövlig. Därmed har jag markerat min åsikt. Men
jag har inte argumenterat för den. För det att framföra
argument i en sakfråga är någonting helt annat än
att bara markera en åsikt. Och det att skriva ett försvarstal
för något är en helt annan sak än att blott och
enbart haspla ur sig en hög med påståenden.
Argument är något som framhäver orsaks- och
verkansförhållanden. Rationella argument bygger på
fakta som var och en oberoende av varandra kan verifiera genom sina
egna observationer. Och ett rationellt försvarstal består
av en tydlig bevisföring som visar varför en välbehövlig
åtgärd är välbehövlig.
Fackets aktiviteter
Eftersom jag är fackligt aktiv har jag från fackligt
håll fått massutskick om kriget i Irak. I ett dokument
finns denna text:
"LO uppmanar alla på arbetsplatser, skolor, gator, och torg eller
varhelst man befinner sig att delta i en tyst minut fredagen den 21 mars
klockan 12.00 för att på så sätt visa sin avsky mot
händelseutvecklingen i Irak-frågan."
Den protesten tjänade alltså till att vi alla skulle visa
vår "avsky". Och den tysta minuten skulle vara för FN, samt
för "freden" och för "folkrätten". Denna uppmaning
följdes klockrent av min arbetsgivare Connex på min arbetsplats
i tunnelbanan. Ett trafikbefäl ropade först ut i alla högtalare
att den tysta minuten skulle påbörjas och därefter att den
skulle avslutas.
I ett dokument som skickades till "fackliga funktionärer"
förtydligades målsättningen:
"Syftet är att göra maximalt tydligt för
LO-förbundens medlemmar att vi är emot det USA-ledda anfallet
mot Irak, och att vi värnar om freden och folkrätten."
De fackliga funktionärerna har också fått veta
att: "Svenskt Näringsliv har meddelat att de 'passivt stödjer'
initiativet."
Exil-irakier
Under vecka 12 kommunicerade jag med några exil-irakier i
Sverige om deras syn på Saddam Hussein, hans regim, landets moderna
historia och de senaste händelserna. Flyktingarna från Irak
är i regel mer eller mindre samstämmiga i sina
fördömelser av Hussein. Men de är splittrade i synen
på USA, FN och kriget. Bland dem som välkomnar kriget finns
även personer som har kvarvarande släktingar i Bagdad. Det
rör sig om människor som de håller kära och som de
hoppas få behålla i livet. Likväl välkomnar de USA:s
angrepp mot Irak.
(Under 90-talet har jag flera gånger diskuterat Saddam Husseins
regim med flyktingar som har berättat mycket om det vardagliga
förtrycket i Irak. Men den sidan av saken tar jag inte upp till
behandling i denna text.)
Jag har också gott om muslimska kollegor från många
olika länder. Flera av dem har jag pratat med om deras syn på
al-Qaida, FN, Irak, Saddams regim, USA och annat. Efter att det nuvarande
kriget startade samtalade jag bl.a. med några trevliga muslimer
från Pakistan. De tycker inte om USA:s politik. Men de tycker inte
heller om Saddam Hussein. Och vi var rörande överens om vår
gemensamma förhoppning om att kriget (nu när det väl har
startat) blir så kort som möjligt. Vi önskar att så
få människor som möjligt skall dö och skadas, på
båda sidor, samt att Saddam Husseins långa tid som diktator
äntligen skall vara över.
De ovanstående sakerna är vad som tillsammans har inspirerat
mig till att skriva de följande texterna och publicera dem här.
Jag tar upp flera olika aspekter för sig. Och så avrundar
jag med mitt lilla försvarstal för USA:s välbehövliga
krig i Irak.
Jag hoppas på att nå några få av de hederliga
personer som verkligen vill ha en human fred, men som inte har
förstått hur den kan uppnås. Kanske kan de få sig en
tankeställare?
Huvudtext och extratexter
Bland huvudtexterna nedan finns en jämförelse mellan Pinochet och
Hussein som tjänar till att belysa en konstig dubbelmoral som finns
hos många politiker, skribenter och demonstranter. Dessutom finns det
några sidor med extratexter:
Läs om:
USA:s dubbelmoral
USA:s politiker har inte rent samvete... och därför har de
ett ansvar för att slutföra det pågående kriget och
hjälpa till med att sprida demokrati.
Läs om:
Rysslands dubbelmoral
Putin bedriver en cynisk politik...
Läs om:
Oljan
Är det den som kriget handlar om?
Läs om:
Ockupationen
Behövs den? Hur ser planen ut?
Läs om:
Islam
Är den religionen farligare än andra?
Läs om:
FN och folk-orätten
Har FN ett existensberättigande?
Läs om:
Varför "Nej till krig"?
Varför har den organisationen bildats först nu?
Läs om:
Desinformation och vinklingar
Kan man lita på något av det man läser?
Höger och vänster
Vad har Göran Greider gemensamt med Jörg Haider, förutom
deras hat mot USA? Och vad har Per Gahrton överens med Jean-Marie Le Pen,
förutom deras hat mot USA? Jo, deras försvar av Saddam Husseins regim.
Dessa höger- och vänster-fjantar står idag rörande
överens om sina fördömanden av USA:s krigföring i Irak.
Diktatorkramaren Göran Greider
Diktatorkramaren Jörg Haider
Diktatorkramaren Per Gahrton
Diktatorkramaren Jean-Marie Le Pen
Liksom Per Gahrton har också Jean-Marie Le Pen passat på
att besöka diktatorn:
"Le Pen rejects U.S. pre-eminence and visited Iraqi President
Saddam Hussein in part to make a point that France should pursue its own political and economic interests."
Saddamismens mördarmentalitet
Saddam Husseins stöd till självmordsbombarnas familjer i
Palestina har tilltagit i styrka under de senaste veckorna. Det har
arrangerats offentliga tillställningar där familjemedlemmar till
de döda självmordsbombarna har fått penningsummor på
25.000 dollar överräckta till sina familjer. Och de har fått
diplom och hedersbetygelser. Signalen är klar och tydlig: Gå i
döden och ta med dig så många oskyldiga civila liv som
möjligt, så får din familj ett saddamistiskt penningstöd.
Amnesty
Amnesty Internationals rapporter om Saddams hemska brott har alltid
varit mycket ihåliga. Det är större mörkertal i
redovisningen av Husseins brott än vad det var i t.ex. Pinochets dito.
Och detta trots att Hussein gärna mördar
människor offentligt. Så här skriver Amnesty för
året 1999:
"Liksom tidigare greps människor som misstänktes vara politiskt
oppositionella, däribland sådana som kunde visa sig vara
samvetsfångar. Tiotusentals andra som gripits under tidigare år
kvarhölls i fängelse. Ett stort antal kurdiska familjer drevs bort
från sina hem och medlemmar av förföljda familjer
fängslades. Det kom många rapporter om tortyr och misshandel av
fångar och internerade. Enligt uppgift fick minst sex män en hand
amputerad som bestraffning. Det kom inga nya uppgifter om vad som hänt
tusentals människor som "försvunnit" under tidigare år.
Hundratals människor, bland dem politiska fångar, ska ha
avrättats, några lagstridigt. Man utmätte alltjämt
dödsstraff även för icke-våldsbrott. Brott mot de
mänskliga rättigheterna rapporterades från områden under
kurdisk kontroll."
(Källa Amnesty:
amnesty.se)
500 skars till döds
Den 27 mars 2003 beordrade Hussein att ca. 500 sunnimuslimer skars till
döds. De avrättades därför att de själva hade vägrat
mörda kurder i staden Kirkuk.
Saddamismen har hela tiden satt i system att begå mord och tortyr
offentligt, i avsikt att skrämma alla andra till blind underkastelse.
Redan kort tid efter sitt maktövertagande rensade Hussein ut i
partitoppen i Baathpartiet inför tv-kameror och skräckslagna
åskådare. Om man jämför detta med Hitlers slakt av
ledarna för nazistorganisationen SA 1934, så finner vi att Hitler
som oftast valde att mörda de egna i lönndom, medan Hussein som
oftast föredrar att det sker så öppet som möjligt.
Saddamismen är inte en "Storebror ser dig"-mentalitet. Det är
en "Storebror mördar dig"-mentalitet som verkställs då
någon människa eller grupp av människor inte genast
underkastar sig de godtyckligt haglande direktiven.
Pinochet och Hussein
Det finns många diktaturledare som man kan göra
jämförelser mellan. Och det finns alltid både likheter och
olikheter mellan dem. Många gör jämförelser mellan Adolf
Hitler och Saddam Hussein, och det finns det ju ett antal viktiga anledningar
till. En av de viktigaste poängerna är att påpeka att Saddam
har mördat tusenfalt fler människor än vad Adolf hade gjort
innan Andra Världskrigets utbrott. (Jag är alltså helt
enig med Elie Wiesel som anser att Europas fria stater + USA borde ha stoppat
Adolf redan 1938.)
Baath respektive SA
Man kan fokusera på likheterna i de interna utrensningsaktionerna, som t.ex.
då Hitler krossade SA-organisationen och när Hussein avrättade
många i ledningen av Baathpartiet. Man kan jämföra
massmördandet av etniska grupper med hjälp av cyanidgas, vilket
både Adolf och Saddam har ägnat sig åt. Och det finns
mängder av andra väsentliga likheter man kan notera, som t.ex.
hur Hussein prackar på irakierna sina egna böcker mot deras
vilja när de besöker varuhusen och inte får handla
några varor alls om de inte också handlar hans böcker,
medan Hitler såg till att tyska staten skänkte Mein Kampf i
bröllopsgåva till alla nya brudpar. Båda diktaturledarna
roade sig med att toppa sina egna länders bästsäljarlistor.
Eller vi kan jämföra deras gemensamma judehat och en hel del annat.
(Och jag är helt enig med Göran Skytte som i en SvD-artikel har
jämfört USA:s nuvarande invasion av Irak med USA:s slutförande
av Andra Världskriget.)
Pinochet
Men det finns ju många andra diktaturledare som man kan
jämföra Saddam Hussein med, och ett exempel är Chiles
forne diktator Augusto Pinochet. En av likheterna mellan dem är
att de båda två har lett mordaktioner mot kommunister och
socialister. Det var väl i grunden Pinochets favoritsysselsättning,
medan det bara var en av alla de grupper som Hussein förföljde.
Jag vet faktiskt inte vem av dem som har mördat flest kommunister och
socialister qua kommunister och socialister. Men Hussein har givetvis
mördat flest sådana qua människor, helt enkelt eftersom
han har mördat så enormt många fler människor än
vad Pinochet gjorde.
Det var i slutet av 1960-talet som Saddam Hussein ägnade mest tid
åt att döda irakiska kommunister. Ja, det var faktiskt den
första gruppen som han gav sig på med stöd av sitt socialistiska
Baathparti. Så det finns gott om likheter även mellan Augusto Pinochet
och Saddam Hussein.
Greider och Pinochet?
Fast jag undrar hur personer som Göran Greider och
Per Gahrton skulle ha reagerat om USA hade tröttnat på diktaturen i
Chile någon gång under 80-talet och invaderat det landet för
att få till stånd en demokrati. (USA misstänktes ju ha
stöttat Pinochet likt de stöttade Hussein. Och USA skulle ju ha
kunnat ändra inställning...)
Skulle det i så fall plötsligt ha uppstått massiva
"freds"-demonstrationer i Europa till stöd för folk-orätten
och mot USA:s invasion av Chile? Skulle Göran Greider då ha
författat långa texter mot USA:s inblandning i Chiles inre
angelägenheter?
Skulle vi då ha fått se en kolumn i någon
vänstertidning av en yngre Göran Greider, med följande text:
"När du läser den här meningen kanske himlarna över
Santiago redan lyses upp av stormakternas bombningar och av luftvärnselden
från marken. Men hur det än går i USA:s orättfärdiga
krig finns det hopp om att dagarna från och med nu är räknade
för den världsordning vi levt med i mer än tio år: Ett
amerikanskt herravälde över Latinamerika rusar nu mot sin fullbordan
och kulmen. Ty även om kriget skulle vara över mycket snabbt,
Pinochetregimen sopas bort och inte alltför många civila mördas
i detta olagliga krig, så har utan tvekan någonting hänt.
För första gången har den amerikanska övermakten utmanats
av breda folkliga opinioner och till och med av många regeringar."
Och Göran Greider skulle kanske ha fortsatt sin Pinochet-vänliga
propaganda med begeistring:
"Den fredsrörelse som över en natt uppstått i alla
världsdelar och som fått miljoner människor att ge sig ut
på gatorna är inte präglad av aningslöshet eller
tungomålstalande fredsvilja: denna fredsrörelse uttalar inte
sitt nej till kriget för att den försvarar den anfallna
Chileregimen, alla vet att Augusto Pinochet är en skrupelfri mördare.
Nej, detta Nej till krig som det står på märket jag bär på täckjackan har inga andra hjältar än civilbefolkningen, vare sig den återfinns i Santiagos slumkvarter eller i norra Chiles indianbyar.
Jag har inte sett några tecken på att den globala
fredsrörelsen idealiserar någon regim, något folk eller
ens det FN som tyvärr är genompyrt av stormaktsintressen.
Fredsrörelsen utgör ett nytt hjulspår i den historiska leran.
Där saknas helt enkelt fanatism, och det är det som ger hopp om
framtiden."
Okej. Några få ord har bytts ut i denna text. Istället
för Saddam Hussein står det Augusto Pinochet och i stället
för Bagdad står det Santiago, men huvudresonemanget, dess glöd
och dess inre "freds"-bevarande logik finns ju kvar. Självklart skulle
"freds"-vännen Göran Greider ha försvarat Pinochets regim
på detta frejdiga sätt. Eller?
(Jämför originaltexten här:
Greiders Metrokolumn)
Gahrton och Pinochet?
Och Per Gahrton skulle nog inte ha varit sämre. Han skulle
förmodligen ha rest iväg till Chile 1983 på diktaturens
tioårsjubileum, för det då helt nya Miljöpartiets
räkning, för att solidarisera sig med civilbefolkningen i Chile.
Han skulle troligen ha försvarat sin "freds"-resa genom att hävda
att det var bättre att övertala Pinochet till att bli snällare
och lämna ifrån sig tortyrinstrumenten än att äventyra
många människors liv genom en storskalig invasion, med allt det
skulle medföra av bomber och krig. Kanske hade vi då fått
läsa följande reportage:
"Fredsresa till stöd för vapeninspektörerna
På söndag reser Miljöpartiets Per Gahrton till Chile.
Resan görs för att manifestera den fredsvilja som finns i
Miljöpartiet, bl.a. uttryckt i ett upprop mot kriget som undertecknats av
108 partimedlemmar.
Vi ser resan som ett unikt tillfälle att föra fram det budskap
som Miljöpartiet gett uttryck för i sina program. Vi är väl
medvetna om att Augusto Pinochets regim i Chile är en ovanligt otäck
diktaturregim med åtskilliga brott mot mänskliga rättigheter
på sitt samvete. Men vi kan inte acceptera att storkrig, som oundvikligen
leder till att tiotusentals oskyldiga civila dödas och lemlästas,
skulle vara en lämplig konfliktlösningsmetod i en civiliserad
värld. Att i jakten på tortyrredskapen i Chile använda hot om
bombning är dessutom absurt, säger en miljöpartist.
Per Gahrton:
Vi inser att det är möjligt att Chile fortfarande
försöker gömma en del förbjudna tortyrinstrument. Vi
kommer att understryka inför chilenarna att också fredsvännerna
i Europa anser att Chile måste följa FN:s beslut och avrusta totalt.
Men liksom andra politiker som är oerhört kritiska mot Chiles haltande
samarbetsvilja, är vi övertygade om att de tortyrinstrument
som eventuellt kan döljas i Chile inte utgör en sådant hot mot
omvärlden att det motiverar de enorma humanitära lidanden som skulle
bli resultatet av storkrig. Tvärtom måste fredsaktivisterna få
tid att fullfölja sitt arbete. Chefen för fredsaktivisterna har
dessutom vid en videokonferens med Miljöpartiets ledning på tisdagen
på direkt fråga ställt sig positiv till att vi reser till
Chile för att stödja fredsaktivisternas fredsarbete.
Naturligtvis kommer de statskontrollerade medierna i Chile att inför
den chilenska befolkningen ge en vinklad bild av vårt besök. Men
så sker tyvärr i alla icke-demokratiska länder. Om denna risk
skulle utgöra skäl mot besök av demokrater i icke-demokratiska
länder så borde naturligtvis allt kontaktutbyte avbrytas också
med en lång rad andra stater, säger Per Gahrton."
Okej. Några få ord har bytts ut igen. Istället för
Irak står det Chile. Och så har tiden flyttat bakåt till
1983.
(Jämför originaltexten här:
Gahrton om sin Hussein-träff)
Slutsatser
Är inte dessa scenarier särskilt trovärdiga?
Nähä, inte? Men varför inte det då?!
Varför är det så viktigt för "freds"-rörelsen
att försvara en massmördare som Saddam Hussein, men inte en
massmördare som Augusto Pinochet?! Det kan ju i alla fall inte bero
på att Saddam Hussein skulle vara en större människovän,
för han har ju mördat tusenfalt flera människor med
allsköns grymma metoder.
Så, var tog "freds"-rörelsen vägen när offren i
Irak behövde deras uppmärksamhet?! Varför protesterade ingen
"freds"-rörelse mot massmördandet? Varför bars det inte
skyltar i långa demonstrationståg i många
västerländska städer för att stoppa mördandet?
Det finns dock vissa sällsynta undantag. Marxisten Boris Benulic,
som skriver kolumner i tidningen Metro, har vid flera tillfällen
demonstrerat mot saddamismen. Och han påpekar att terrorn håller
i sig:
"Kvinnor som misshagar regimen extra mycket halshuggs av
revolutionsgardister inför ögonen på barn och grannar.
Förra året var det tolv dokumenterade fall av sådana
halshuggningar. Var fanns de mänskliga sköldarna då?"
(Källa:
Metrokolumnen 27/3 2003)
Jag har då inte hört Göran Greider eller Per Gahrton
ojja sig det minsta för dessa brott. Och man kan ju undra
om de skulle ha förhållit sig lika tysta ifall halshuggningar
av tolv kvinnor hade utförts i Israel, USA, Danmark, Sverige, Finland
eller i Pinochets gamla Chile?
Tuffare frågor
Nåväl. Det är en enkel match att konstatera att Greider
och Gahrton är några riktiga fjantar. (Vilket är det
snällaste man kan säga om sådana diktatorkramare.) Men det
här är blodigt allvar. Det handlar om människoliv,
många sådana. Så låt oss nu se på några
tuffare och mer konkreta frågor.
En exil-irakier har ställt följande frågor till
"freds"-rörelsen på engelska, och jag repeterar dem här:
"I know how it feels when you think that you are powerless in stopping
war and violence. We, Iraqis, have been Peace Activists since 1968 when
Saddam ascended to power. We, Iraqis, were wondering why you, western Peace
Activist, did not join us over the last 35 years when we called for:
* Stopping the 1960s massacres of Iraqi Communists by the Iraqi government.
* Stopping the 1970s massacres of Kurds by the Iraqi Army.
* Stopping the 1980s butchering of Islamists by intelligence officers.
* Stopping the 1980s massacre of Shia's highest religious scholar (the
Pope of the Shia faith).
* Stopping the 1980s Anfal campaign by the Iraqi army.
* Stopping the 1980s deportation of 1 million Iraqis.
* Stopping the 1980s Iraq-Iran war.
* Stopping the 1990s Iraq-Kuwait war.
* Stopping the 1990s butchering of 300,000 in the aftermath of the Gulf War.
* Stopping the 1990s draining of the world's oldest ecological habitat."
Jag har återgett en del av en engelsk text som författades av
exil-irakiern Johann Hari för The Independent. Det är många
exil-irakier (bl.a. här i Sverige) som gärna vill få reda
på varför "freds"-rörelsen inte har brytt sig om alla
de massmord som Saddam Hussein hittills har ställt till med.
Kan någon "freds"-rörelserepresentant svara på det?
Människoliv
Vem bryr sig främst om människors rätt till livet?
Vem bryr sig först och främst om individers rätt att få
röra sig och tala fritt, utan att bli torterade, lemlästade,
mördade och hotade? Ja, det är alldeles uppenbart att vare sig
den snusknationella "högern" eller den finreaktionära
"vänstern" gör det. Det är helt enkelt inte enskilda
människors liv de bryr sig om.
Så, vad bryr de sig om? Färgen på en fana? Vem som
för tillfället är mest vän till någons vän
till någons fiendes fiende (trots att det råkar vara en
massmördare)?
Om alla västvärldens politiker brydde sig om människans
rätt till sitt eget liv, så skulle inte Saddam Husseins regim ha
varat i 35 år, utan i högst ett år eller två. Och
det skulle ha skett resoluta västerländska ingripanden mot
massmördarna i Rwanda och Burundi. Även Mugabe skulle tas om hand.
Diktaturerna skulle falla världen kring och människorna skulle bli
fria.
Men där är vi inte nu. Vi befinner oss fortfarande i en
värld där religioner står över människors liv,
där nationsgränser avgör liv eller död, där små
barn kan torteras till döds utan att någon polis ingriper. Och
detta förakt för människoliv kallas ibland för "fred".
Svårigheten att förstå ondska
Respektlösheten gentemot människoliv är tyvärr utbredd, när
det kommer till kritan, men det är den naiva blåögdheten
också. Många människor har svårt att förstå
att den saddamistiska ondskan verkligen existerar.
De övergrepp som vi inte direkt får se med våra egna
ögon, eller känna av på våra egna kroppar, är ofta
mycket svåra att förstå, eller att uppfatta, eller att komma
ihåg. Och de grymma handlingar som vi inte får se dokumenterade
på en tv-skärm negligerar vi lätt i det allmänna
nyhetsflödet. Ett folkmord i Rwanda? Ännu en självmordsbombare i
en skolbuss i Israel? Några avrättade personer i Bagdad? Jaha?
Gäsp...
Det är nog ofta detta som gör att den som vill uppmärksamma
en aldrig så liten människoslakt här eller där så
lätt drar till med de mest kända namnen bland de ondaste av de onda:
Minns ni Stalin? Hitler har ni säkert hört talas om? Där ser ni:
Det finns verkligen saddamistiskt onda personer!
Men det är inte så lätt att få människor som
lever i fredliga demokratier att förstå en så närmast
ofattbart grym saddamistisk ondska. Det var inte så lätt för
svenskarna att begripa vidden av Hitlers ondska heller. Titta på denna märkliga teckning:
Det är inte en korkad skämtteckning. Det är en gammal
propagandateckning som syftar till att förmedla ett påstående.
Teckningen skall berätta att mannen på bilden är farlig. Och en
gång i tiden var det svårt för många att förstå
det.
Det mustaschprydda ansiktet är så välkänt för oss. Vi associerar direkt till mord, ondska och förintelse närhelst vi ser det. Det är just därför som det numera ser så patetiskt malplacerat ut med en dolk i munnen på detta ansikte. Vad har den dolken där att göra, i munnen på en så fasansfullt ondskefull varelse?
Förklaringen är givetvis att det är en gammal teckning. Det
är en propagandateckning som år 1933 prydde den svenska
skriften Nationalsocialismen, dess program, dess ledare och dess gärningar, av socialisten A.J. Johansson (som skrev under pseudonymen "A.J. Smålan"). Och i den skriften kunde man
då läsa en varning för Adolf Hitlers ondska.
Förmodligen fanns det då gott om läsare som behövde se en
kniv i munnen på den då färska tyska diktatorn för att förstå bokens
budskap om att denne Adolf inte var en snäll man. (Och det var han ju inte
heller, vilket vi alla mycket väl vet idag.)
Om vi går ytterligare några år bakåt i tiden och
tittar i den berömda Uggleupplagan av Nordisk Familjebok, i band 36 som var
ett supplementband som utgavs 1924, så kan vi titta på uppslagsordet
"Hitler, Adolf". Vad står det där? Jo, han presenteras som en "tysk
politiker". Det är de två första orden vi läser. Och om vi
läser vidare, så spekuleras det om hans födelseår (som alla
duktigt lärda personer numera vet är 1889), och vi får reda
på hans födelseort. Därefter omnämns att han "utbildades
till dekorationsmålare". Och först efter det följer en hel del
annan information, som avslutningsvis utmynnar i att vi får veta att han
har åtalats för "högförräderi".
Han var vid det tillfället i historien en diktatorsaspirant i
mängden, som vid tidpunkten för uppslagsverkets pressläggning
råkade sitta i fängelse pga. att han sysselsatt sig med lite
terrorism. Men det första vi får veta är istället att han
"utbildades till dekorationsmålare".
Hur många efterkrigstida uppslagsböcker finns det som efter
uppslagsordet "Hitler, Adolf" inleder en liten textsnutt med ord som
"dekorationsmålare"? Gissningsvis ingen alls. Troligen är ett annat
ord på "D" mera vanligt förekommande, nämligen "diktator". Eller
kanske "f.d. diktator...", eller måhända "tyrann" etc.
Efterklokheten
Vad vill jag då ha sagt med detta? Jo, att eftervärlden förmodligen kommer att ha en mer objektiv syn på den saddamistiska regim som nu faller, likt eftervärlden har en klarare förståelse
för att Hitler inte var någon snäll mysfarbror, trots alla 30-talets snygga propagandabilder på den snälle ledaren som tog emot blommor av skolbarn och som ofta avfotograferades när han öppnade fabriker inför jublande arbetare.
Hitler var lika duktig på att bygga motorvägar, subventionera
folkbilar och anlägga skeppsvarv, som Stalin var duktig på att bygga
tunnelbana och Mao var duktig på att bygga upp de historiskt fantastiska
fördämningarna av Gula Floden och Saddam är duktig på att...
nåja...
Det är bara toalettpapper som saknas, eller mediciner, eller mat, eller
hundra andra små saker (inklusive västerländskt dekadent läppstift),
samt en ofantlig brist på yttrandefrihet, rörelsefrihet, handelsfrihet,
politisk oppositionell frihet m.m. Och regimens representanter kännetecknas
av en total respektlöshet gentemot människoliv.
Ordet "fred" som loska
En regims regelrätta utrotning av delar av landets civila befolkning, inklusive små barn, är inte vad jag personligen vill kalla "fred". De som vill hävda att Saddam Husseins 35 år vid makten i Irak har präglats av "fred" gör vad de kan för att omvandla det ordet till en spottloska. Och den loskan riktar sig främst mot de svagaste individerna i det irakiska folket.
Ordet "fred" är en spottloska i ansiktet på alla de barn som
har dödats och lemlästats av Saddam Husseins experiment med
biologiska stridsmedel. Den "freden" är inte ett dugg mer "fredlig"
än den "fred" som rådde i de tyska, polska och ukrainska
koncentrations- och dödsläger där tyska läkare torterade
människor till döds.
Så: Du som talar dig varm för "freden" och fördömer
USA:s krig i Irak. Titta nu in i dessa gas-mördade barns ansikten, och
upprepa dina slagord om "fred" inför dem. Säg nu högt och
tydligt att ännu flera oskyldiga kvinnor och barn måste utstå
den "fred" som människohataren Saddam Hussein har att erbjuda dem:
(Källor:
Bilder av saddamismen 1 +
Bilder av saddamismen 2)
Storleksmässigt är brottet i Halabja bara ett i mängden av
Saddam-regimens brott. "Bara" ca. 5.000 civilpersoner mördades just
där och då. Men den "lilla" massakern visar hur grymheternas
metodik eskalerade fram till den tidpunkten. Massakern ägde rum den
16 mars 1988 och den beordrades av Husseins släkting "Chemical Ali",
Ali Hassan al-Majid, i samarbete med Husseins halvbror Barzan al-Tikriti. Det var dessa män som tillsammans utgjorde motsvarigheten till
Adolf Eichmanns roll i Hitlertyskland.
Från 1991 har Saddams terror i söder och norr begränsats av
flygförbudszonerna. Men de har inte hindrat honom från att
begå ett antal nya massmord, främst riktade mot ett antal
oppositionella grupper. Ca. 400.000 människor tog han livet av efter
förra Gulfkriget. Och det är sådant som somliga kallar
"fred". Mot denna bakgrund vill jag framföra ett litet
försvarstal för befrielsekriget i Irak.
Försvarstal
Varför är USA:s välbehövliga krig i Irak
välbehövligt? Här följer mina argument i ett kort försvarstal:
Det finns en grundorsak till eländet i Irak, och den orsaken är en specifik mans identitet. Det finns därför också en grundverkan i det irakiska samhället (och dess omnejd) som är den mannens specifika handlingar.
Detta problem fordrar i sin tur en lösning, som är en följdorsak till varför den fria världens politiker borde ta hand om problemet. Men vad de borde göra och vad de faktiskt gör är nu inte samma sak. Dock finns det minst ett stort demokratiskt land som nu äntligen är villigt att lösa problemet i grunden, med det enda medel som står till buds, nämligen den följdverkan som kriget är.
Grundorsak
1) Saddam Hussein är en notorisk mördare, torterare och
förtryckare. Hans regim bygger från A till Ö på
skräck, underkastelse och blind lydnad. (Detta är ett
välkänt faktum. Men om någon – mot förmodan – tvivlar
på det, så finns det minst elvatusen och kanske fler än
tolvtusen flyktingar från Irak i Sverige som man kan ställa
frågor till.)
Grundverkan
2) Så länge Saddam Hussein finns kvar vid makten kommer han
att fortsätta att mörda kommunister, muslimer, kurder, assyrier,
araber, judar, irakier, iranier och andra. Det finns bara ett sätt att
stoppa honom: Med våld. (Ett exempel på det är att
flygförbudszonerna i södra och norra Irak har räddat livet
på många kurder [främst i norr] och andra personer
[främst i söder] under 90-talets gång.)
Följdorsak
3) Om varje oskyldig människas rätt till livet skall respekteras,
så måste Saddam Hussein oskadliggöras. Först efter det
kan det irakiska folket efter 35 års skräckvälde få
uppleva en smula demokrati, frihet och rättssäkerhet.
Följdverkan
4) Om ingen annan bryr sig om att göra det jobbet (eller inte kan
eller inte vågar göra det), så bör varje
människovän vara tacksam för att USA nu äntligen gör
det. Det är inte en dag för tidigt.
Sammanfattningen av de fyra punkterna är att USA och Storbritannien
(samt Spanien, Polen och Danmark) bedriver ett välbehövligt
befrielsekrig i Irak. Fienden är den saddamistiska regimen och de som
skall befrias är Iraks invånare.
Den som vill kommentera detta, eller diskutera saken vidare med mig,
får gärna mejla mig. Jag finns här:
filip.bjorner@chello.se
Filip Björner
|
